Category Archives: UNCATEGORIZED

Mot Riksdagen!

Varför vill jag till riksdagen? Varför vill jag kasta mig in i politiken?
Svaret är att jag vill förändra, förbättra, försöka göra en skillnad.

      Jag har länge försökt höras och synas i sammanhang där jag kan få min röst hörd när det gäller polisfrågorna. Jag har skrivit debattartiklar, inlägg på Facebook och suttit i morgonsoffor. Jag har varit aktiv på sociala medier och hållit föreläsningar.
      Jag brinner verkligen för att vi i Sverige skall ha en bra, professionell och väl fungerande poliskår. Vi ska vara bäst i världen på brottsbekämpning.
     Jag känner inte riktigt att det jobb jag gjort hitintills har givit de resultat jag vill. Även fast jag ofta får positiv resons på det jag säger eller skriver, inte minst från kollegor, så vill jag att det skall ”hända” något. Jag vill se en mer synlig förändring.

     Jag kan skriva ett inlägg på Facebook och det når två och en halv miljon användare, delas 25 000 gånger och gillas av över 45 000 personer.
      Men det ger ingen effekt. Även fast jag vet att det lästas av såväl justitieministern som andra höga politiker så nå det inte fram det jag vill säga.
     Därför bestämde jag mig i våras att jag skulle ge politiken ett försök. Jag bestämde mig för att försöka kandidera till riksdagen.

     Och valet av parti var inte svårt. Liberalerna hade – tyckte jag – varit det parti som mest tog poliskrisen på allvar. Liberalerna var det parti som gång på gång tog debatter i riksdagen och som lade fram lagförslag och belyste hur illa det var ställt. Det var uppenbart att det var ett parti som ville förändra.

     Jag kom i kontakt med flera av politikerna i partiet och fick en bra känsla. Visst, politiker, med allt vad det innebär, men ändå genuin på något sätt. Och de hade glöd. Och det är viktigt.   
     Man måste våga tro på det man vill och man måste vilja det man tror på.
     Jag tror på att Sverige kan få världens bästa polis, att vi kan få det här samhället att bli tryggare och säkrare. Att brottsbekämpning blir något vi alla ställer oss bakom, att det det goda viner över det onda.
     Det ska vara jobbigt att vara kriminell i Sverige. Brott ska inte löna sig.
     Det är det som jag vill jobba med, det är det som jag vill ge ett försök att få till.
     Det skall vara tryggt att bo i Sverige!

Därför kandiderar jag till riksdagen.

Lifesum – min hjälp

img_1939

 

Nytt år och för många nya löften. Kanske samma som förra året vid den här tiden, och kanske samma som året före det – vid den här tidpunkten.

”Jag ska börja träna och äta nyttigare.”

Visst har vi alla någon i vår omgivning som sagt så, och kanske har vi sagt det själva.

Jag sa de där orden förra året, men inte som nyårslöfte utan som ett vårlöfte. Jag skulle börja springa och äta nyttigare. Och nyttigare för mig är mer frukt och grönt.

Just det där med kosten har jag haft svårt med, och till en del beror det på att jag faktiskt inte vet hur jag ska äta.

Men, jag testade appen Lifesum för ett halvår sedan och det var mycket som var bra med den, men en sak jag gillade var att jag fick recept på olika nyttiga rätter som passade mig, och jag fick veta vad de olika ingredienserna innehöll.

Just det här är jäkligt bra med appen och går du i funderingar om att ändra ditt liv när det kommer till kost,  är den absolut värt ett försök.

Du hittar appen: HÄR

Läsa mer – gör det här: LIFESUM

Inlägget i samarbete med Lifesum.

 

Löpträning (och New York maraton)

gyuik

 

Jag har blivit med löpning. Jag har börjar springa på ett mer seriöst sätt, jag räknar numera löpning som ett träningspass och någonstans har jag börjat gilla det.

Tänka sig.

Jag har aldrig gillat att springa. Aldrig någonsin. När jag gick i skolan var det alltid med lite ångest i bröstet som jag sprang de där kilometerns runt Rålamshovsparken. I lumpen våndades jag inför den obligatoriska milen och på Polishögskolan var jag sämst de gånger vi sprang.

Löpning var in te min grej. Kortare sträckor, absolut, där var jag till och med bra. Men inte längre. Nej tack.

Under tjugo år vägde jag dessutom lite för mycket för att mina knän skulle gilla tanken på att förflytta en tjockis som jag upp och nerför backarna i ett elljusspår. Men det var ändå just de där extra kilorna som till slut fick mig att börja fundera på om löpning ändå inte var nåt för mig.

Men vi kan backa tiden lite till år 2002 först. Det var då jag kom på tanken första gången att börja springa. Jag hade lärt känna en kille som tillhörde eliten i Sverige på långdistans och han jobbade även på tidningen Runners world. Jag frågade honom om det inte vore kul om jag skrev krönikor i tidningen, en gång i månaden, om min träningsresa mot ett maraton. Lite grann: att komma i form på ett år. Tanken var att jag skulle börja träna i november 2002 för att sedan springa ett maraton i New York 2003. Och att skriva om det skulle sätta press på mig själv.

De gillade idén på tidningen och jag började träna, och skriva om det. Tyvärr blev det bara fyra månaders träning och det längsta jag sprang vid ett tillfälle var sju kilometer. Och detta i en hastighet av 7.30 sekunder per kilometer. Alltså snäppet under gåfart…

I april 2003 skadade jag mig och hamnade på sjukhus i en vecka. Därefter gick det inte att springa på två månader på grund av skadan. Och när jjag sedan kunde börja springa igen skadade jag mig i knäet. Jag vilade mig fram till november då det det var avresa till New York.  Jag sprang således loppet utan att ha tagit ett enda kliv på sju månader. Du kan läsa mer om det här nedan…

Nästa försök till att börja springa var 2012. Min ex-fru var med i Lets dance och blev overkligt vältränad under det äventyret. Jag tänkte: Kan hon, kan jag.  Så sommaren 2012 stack jag ut i skogarna i Norrtälje och sprang en halvmil varannan dag. Dock i långsamt tempo, 6.30-tempo. Jag höll på i två månader och passade även på att anpassa min kost. Detta gjorde att jag under året och gick ner 16 kilo ( från februari 2012 till december 2012).

Tyvärr slutade jag springa efter den sommaren och la skorna på hyllan i augusti.

Våren 2016 var det dags för nästa satsning. Jag vet inte riktigt varför men när jag var i New York 2014 så hade jag sprungit en halvmil runt den stora dammen som finns i Central park och när jag skulle åka tillbaka till New York i juni 2016 ville jag springa där lite mer.

Och det gjorde jag. Jag sprang varannan dag i tre veckor och ökade både avstånd och hastighet. jag blev bekväm med att springa halvmilen i 6 minuter per kilometer-tempo. Jag sprang några 7-kilometerssträckor och till och med milen.

När jag kom hem sommaren 2016 fortsatte jag att springa. Dock inte längre än fem kilometer åt gången men jag ökade tempot lite och pendlade mellan 5.15 och 6 minuter per kilometer. Jag hittade lite bra sträckor, dels spåren i Ågesta,. söder om Stockholm och dels spåren ute på Lidingö.

Och det var under ett pass i skogarna på Lidingö som tanken slog mig – jag ska såklart springa Lidingöloppet!

 

gyui

 

Nu hade jag ett mål – Lidingöloppet 2017!

Bra. Motivationen steg och jag började på allvar springa mer. En till två gånger i veckan blev tre gånger per vecka. Avstånden pendlade mellan fem och åtta kilometer. (Det blev nån enmilare också).

Hösten kom och jag fortsatte. Dock blev jag bekväm. Jag hade hittat mitt tempo – 5.30 per kilometer. Det kunde jag springa 5, 6, 7 kilometer på, och jag tog inte ut mig allt för mycket, jag var knappt trött när jag kom ”i mål”.

När snön kom fick löpbandet ersätta spåren i skogarna. Där började jag experimentera lite med tiderna, testa mig själv lite. Prövade på att springa några kilometer i 4.30-tempo. Upptäckte att jag klarade av det. Kanske skulle jag klara av halvmilen på 25 minuter, milen på 51-52?

Den här veckan fick jag lite tips av min kollega som är mer av en löpare än mig. Han tyckte jag skulle testa på att springa på lite olika sätt, eftersom jag springer tre gånger i veckan. Mer intervall för att få upp konditionen. Så från och med nu ska jag göra det, och det kommer se ut så här:

Löpning 1: 5-6 kilometer i ”mitt tempo”, som idag är 5.30 per kilometer. Vi kallar det här passet för ”behagligt löppass, fettförbränning”

Löpning 2: intervaller, 30-20-10-metoden ( 30 sekunder jogga i lätt tempo, 20 sekunder jogga lite snabbare tempo och 10 sekunder sprint, så fort som möjligt). Detta skall göras tio gånger. Det är alltså bara tio minuters löpning, men är jag inte trött så fortsätter jag, målet är att klara detta i 20 minuter. Detta för att få upp flåsat, bättre kondition.

Löpning 3: lite längre distans. Just nu 8 – 10 kilometer. Om några månader milen till 12 kilometer och till våren 12 till 15 kilometer. Tempot ”behagligt, runt 6 minuter per kilometer). Detta för att vänja mig vid att springa löängre sträckor, Lidingöloppet är ju tre mil i terräng.

Och där är jag idag…

 

Följande text var infört i tidningen Runners world december 2003:

Jag minns en gång när jag stod vid korsningen Odengatan och Upplandsgatan. Det var i mitten av juni och kvällssolen var så där härligt sommarvarm.

Framför mig pågick Stockholm maraton och funktionärerna hade så smått börjat plocka undan lite av koner och annan avspärrningsmaterial. På marken låg fullt av tillplattade pappersmuggar och i en korsning stod en polis och såg gäspande på sin armbandsklocka. Det började närma sig slutet och publiken tilläts nu nästan helt fritt att få korsa gatan.

Det som jag minns mest från den dagen är de löpare som fortfarande passerade. De som var bland de sist. De som med nöd och näppe hade undkommit det beryktade repet och med huvudena nerborrade mellan axlarna bara hade stadion och mållinjen i tankarna.

De sprang inte. Inte heller gick de. De kröp fram.

Jag minns också deras plågade miner. Ögonen var slutna och munnarna grimaserade av smärta. Deras tröjor var mörka och tunga av svett.

Då tänkte jag: aldrig!

Aldrig att jag skulle utsätta mig för det där. Aldrig! Springa fyra mil, eller rättare sagt, plågas i fyra mil. Aldrig! För vadå? Vad är belöningen? Till vilken nytta?

Nu vet jag…

När jag för snart 25 år sedan besökte New York för första gången var jag en tolvårig parvel med Kojak som favoritdeckare på tv. Min bild av New York bestod av höga hus, gator som det kom ånga ur och blåa polisbilar med coola sirener. Det var vad New York var för mig.

När jag väl kom till staden så blev jag inte besviken. New York var verkligen som den framstod på tv. De gula taxibilarna var riktiga, de tveksamma kvinnorna vid 42:andra gatan var där, och polisbilarnas sirener ljöd morgon till kväll. Jag hade tagit klivet rakt in i tv-världen.

Vad som hände där, i december 1979 var att jag blev kär. Jag blev kär i staden New York. I New Yorkarna, i pulsen, i neonljusen och skyskraporna. New York var allt jag drömt om som ung grabb.

Sedan dess har jag besök New York ett tiotal gånger och jag har med förtjusning följt hur staden har förändrats och gått från ett slitet orosmoln till dagens säkra turistattraktion.

Det var därför inte något svårt val när jag skulle välja min första Maraton.

Det skulle bli New York, såklart!

Jag hade två mål med New York Marathon.

Nummer ett var att ta mig runt. Det fick Kosta vad det kosta ville och det skulle få ta den tid det tog. I mål skulle jag. Punkt slut!

Mål nummer två var att inte få stryk av loppets äldsta deltagare, den 93-åriga engelsmannen Fauja Singh.

När jag satt i bussen på väg ut till starten, klockan var strax efter sju på morgonen, var det med blandade känslor. Det var mycket oro i kroppen. Skulle knät hålla? Skulle resten av kroppen hålla? Och hur var det egentligen med konditionen?

Så sent som i oktober i år var jag inställd på att inte kunna genomföra loppet. Mitt onda knä sa ju stopp redan efter tre kilometer och att genomföra fyra mil med den smärtan var otänkbart. Men efter besöket hos idrottskliniken i Solna utanför Stockholm den 13:e oktober och med några pass hos sjukgymnasten därefter så började jag ändå tro på start trots allt. Läkaren hade ju sagt att jag inte kunde skada mig mera av att springa, och att stretching tre gånger om dagen kunde göra susen. Fast det var ont om tid.

Det var allt jag behövde veta. Två veckor kvar till start och jag började mitt rehabiliteringsprogram. Mitt knä stretchades morgon, middag och kväll. Jag försökte underhålla konditionen genom att cykla på motionscykeln några pass, men jag undvek att göra det jag kanske behövde göra mest – springa. Jag vågade inte och jag var också rädd för att jag skulle få ont. Jag ville inte ta reda på om knät höll och om stretchingen hade fungerat. Jag vågade inte.

Ett annat problem var det faktum att jag inte hade sprungit någonting sedan mitten av augusti. Alltså lite mer än två månaders uppehåll. Och när jag säger ingen löpning så var det verkligen INGEN löpning. Ett annat delemma var det att jag aldrig sprungit längre än 12 kilometer. Aldrig någonsin i livet.

Jag hade alltså ingen aning om hur trött jag skulle bli vid två mil eller hur kroppen skulle reagera. Och längre än två mil vågade jag inte tänka.

När jag satt i bussen pratade jag lite med killen som satt bredvid mig. Han hade precis haft en ordentlig förkylning och käkade penicillin men trodde ändå på en tid runt 3.30. Själv svarade jag att dubbla den tiden vore en vinst för mig.

Bussen stannade vid Verrazanobrons södra brofäste som var startområdet och vi var ett gäng förhoppningsfulla svenskar som klev av. Jag själv hade bara ett mål. Frukost. Jag hade inte ätit något på hotellet utan bara druckit en halv kolhydratsdrink. Pulvret hade klumpat ihop sig i botten av flaskan så det hade blivit mest vatten jag fick i mig.

Men arrangörerna hade lovat att det kulle finnas frukost vid starten så jag hoppades kunna få i mig någonting så snart som möjligt. Det var ju inte så gott om tid, lite drygt en och en halv timme kvar till start.

Iklädd svarta, långa tights och en matchtröja från AIK fotboll med startnumret fäst på bröstet banade jag min väg fram mot startområdet. Jag var inte ensam utan det var 35 000 andra förhoppningsfulla löpare som var på väg åt samma håll.

Vädret i New York var den här dagen nära att tangera det värmerekord från 1947 som löd på 26 grader. Nyhetssändningarna hade hela helgen flaggat för strålande solsken och runt 24 grader, och något sådant var det på väg att bli. Himlen var solig med lite dis och luften kändes sommarvarm.

När jag gick i mina funderingar mot startområdet började jag tänka på vad jag egentligen höll på med. Vart var jag på väg?

Var det här det dummaste jag gett mig in i under mitt 36-åriga liv eller skulle det bli den löparfest som alla pratade om?

När jag gick där så sneglade jag på mina medtävlanden. De flesta var på gott humör och stojade och stimmade. En del var spända och sammanbitna medan några liksom jag bara kände oss helt felplacerade.

Framme vid startområdet var det fest. Från någon scen strömmade det musik och på den höll några tjejer och killar på med avancerade uppvärmningsövningar. Det var inte många som ägnade dom särskilt mycket uppmärksamhet utan de flesta lommade runt i sina egna tankar.

Överallt fanns det stånd där man kunde få olika typer av dricka eller något att äta. När jag kom fram var det dock slut i Powerbarståndet och någon yoghurt såg jag inte till. Jag fick nöja mig med två bagels och en flaska med vatten. Lite surt, men jag är tveksam till om jag skulle ha fått i mig något mera.

På den stora gräsmattan satt eller låg folk i klungor och det hördes olika typer av språk och dialekter vart man än vände sig. Många höll på med de sista förberedelserna och det smörjdes in vaselin både här och där. Bröstvårtorna tejpades och skorna knöts en sista gång.

Då blev jag kissnödig och mission impossible började.

Vart kissar man?

Det enda ställe jag inte tänkte kissa på var i någon av de bajamajor som stor utplacerade. Kön till dom var nämligen på 25-30 minuter. Jag irrade runt på området för att försöka hitta ett träd eller buske, eller vad som helst att uträtta mitt behov vid. Men överallt satt det folk, eller så dök det upp en av alla säkerhetsvakter och skakade på huvudet.

Till slut hade nöden ingen lag. Jag ställde mig och kissade mellan en av bajamajorna och en grupp franska löpare som satt på marken och tänjde.

  • Sue me, tänkte jag och sneglade på den polis som uppenbarligen såg vad jag gjorde. Men

han ryckte på axlarna och såg bort. Jag antar att jag inte var den första den dagen.

När klockan närmade sig tio letade jag upp min plats, som var vid skylten där alla startande med nummer 45000 och 45999 skulle samlas. Det visade sig vara rätt långt bak, för att inte säga nästan sist i fältet.

Det tjocknade rätt snabbt på med löpare men stämningen var på högsta nivå och alla pratade med alla. Själv hade jag en konversation om det svenska skolsystemet med en 50-årig lärare från Washington. Han led lite med mig när han hörde hur lite jag hade tränat. Själv var det hans 20:e maraton, men det första i New York så han kände sig lite spänd han med. Vi avslutade med det obligatoriska ”God luck” och jag fick återigen tillbaka tanken på vad i hela friden jag höll på med.

Då small det!

När kanonskottet ljöd steg jublet och alla vände blicken upp till vänster på bron där starten gick och vi såg hur eliten satte av. I klungan som jag befann mig innebar startskottet att vi började långsamt röra oss framåt, ungefär som i en liftkö eller som i morgontrafiken.

Jag skall dock erkänna att jag också sträckte upp händerna och skrek:

Precis som 35 000 andra.

Jag kan också passa på att erkänna att jag hade satt på ett sådant där fånigt, blått, plåster på näsan som skulle hjälpa till med andningen. Jag vet inte varför jag gjorde det men alla andra hade ett, så varför inte?

Efter åtta minuter var jag uppe på Verrazanobron och jag fick förmånen att springa uppe på bron. Jag tycker att det känns roligare än att springa på det undre planet. På så sätt är man ju i alla fall med på startbilden…

När jag passerade startmattan och trycket igång min klocka hade det gått nästan elva minuter sedan startskottet. Överallt var det folk, stora, små, unga, gamla, tjocka, smala, mörka, ljusa, rödhåriga, skalliga. Variationen var oändlig. Likaså löpstilarna. Jag hade hela tiden bestämt mig för att hålla ett långsamt tempo redan från början. Jag planerade för en kilometertid någonstans strax över sju kilometer. Det är en fart där jag känner mig rätt bekväm och förhoppningsvis skulle det räcka hela vägen. Alltså en sluttid under fem timmar. Men då hängde det på att kroppen var med på det upplägget också.

Någonstans mitt på bron dök den första Milesmarkeringen upp. 1,6 kilometer avklarade alltså. Jag sneglade på klockan och konstaterade att det då gått 11 minuter. Det kändes bra. Helt i fas med planeringen.

Trots att jag i nedförsbacken på bron blev omsprungen av duktigt fysiska personer (läs: tjocka), lät jag mig inte ryckas med. Här var det bara att slänga prestigen över räcket.

När jag kom nedför bron och svängde vänster in i Brooklyn möttes jag av de första åskådarna.

  • OJ! Oj,oj,oj…

Det blev gåshud direkt. Fullt med folk som stod och klappade händerna, ropade ”go, go, go” eller ”come on, you´r in Brooklyn”. Fullt med folk som kantade hela vägen och från de öppna fönstren dånade musik. På balkongerna stod familjer med skyltar där det stod olika namn och brandbilar hade kört fram så stegen och korgen hängde ut över gatan. Där hade brandmännen dagens bästa platser.

Vilken upplevelse. Helt enormt och det tog några minuter att vänja sig vid alla människor. Mitt huvud snurrade än från ena sidan än till den andra. Det fanns så mycket att titta på.

När jag så smått började vakna upp ur den euforiska stämning som det första mötet med New Yorkpubliken gav hade jag kommit sex kilometer. Vi varje Milesmarkering höll jag noga koll på klockan och jag låg fortfarande på en kilometertid strax över sju minuter.

Då dök fjärde avenyn upp.

En sex kilometer lång raksträcka. När den dök upp framför mig var det sex kilometer av tusentals guppande huvuden på färgglada kroppar. Som en oändlig rörlig matta.

  • Herregud, tänkte jag då, det här är ju hur långt som helst.

Medan jag sprang kände jag hela tiden efter hur kroppen mådde. Framför allt var det mitt onda, högra, knä som jag var lite orolig över. Jag bävade för det värsta.

Men än så länge flöt löpningen på gott. Det var faktiskt riktigt behagligt och jag spanade på åskådarna, lyssnade på de olika liveband som bara dök upp lite varstans och morsade på de andra löparna. Vädret var ju fortfarande strålande och jag riktigt njöt. Så här långt var det en fest.

Men någonstans i mitt bakhuvud kom hela tiden de negativa tankarna. Jag hade klarat åtta kilometer men hade 34 kvar. Över tre mil! Trots att jag hela tiden arbetade med att få fram positivt tänkande och bygga upp mål så låg de elaka tankarna någonstans där bak och bara väntade på att få hoppa fram och triumfera.

Jag försökte tänka så att första målet var en mil. Därefter skulle jag klara mig till två mil och sedan fick vi ta det i femkilometersintervaller. Men till två mil skulle jag.

När jag till sist kom fram till slutet av fjärde avenyn och den oändliga sexkilometerssträckan konstaterade jag att nu och framåt var det personligt rekord för varje steg jag sprang. Jag hade aldrig tidigare i hela mitt liv sprungit längre än 12 kilometer. Varken mitt huvud eller min kropp visste vad som skulle komma, eller hur det skulle kännas.

Milen hade jag passerat på 1.11 och jag låg fortfarande i fas med min tidsplanering. So far so god.

När jag passerade 15 kilometer kändes kroppen fortfarande relativt fräsch men det började göra ont under fötterna och högerfotens strumpa kändes som att den hade vikt sig några lager runt tårna. Även höfterna började ömma lite men benen kändes än så länge okej. Jag var förvånad. Mest över att knät stod pall.

Någonstan här fick jag också mitt första hejjarop.

  • Go AIK, för fan! Ropade en mansröst.

Jag hann bara se en vilt vinkandes man i 25-årsåldern med en ölburk i handen när jag förvånat vände mig om.

Vi var inne i Williamsburg och här var det lite mer trängsel. Åskådarna hängde i klasar över staketen och överallt var det folk som ville ha ”high fives”. Stämningen var också lite högre och från brandstegarna på husen dunkade popmusik och det var uppenbart att det föregicks en och annan ”maratonfest”.

Jag började nu närma mig delmål nummer två. Halvtid. Jag hade innan loppet bestämt mig för att springa så länge som möjligt och in i det längsta undvika att börja gå. När jag passerade 13 miles och såg den stora skylten på Pulaskibron som talade om att där gick 20 kilometersgränsen fick jag nästan tårar i ögonen. Jag hade lyckats springa hela vägen till två mil. I min värld – otroligt.

En titt på klockan när jag stampade på mattan, som också gav ifrån sig ett pip för att markera att datorn också noterat min tid, visade att jag fortfarande höll tiden. Två mil passerades på 2.32. Ungefär 20 minuter efter att vinnaren gått i mål. Men det var ingenting som störde mina tankar just då. När jag sprang där så kom jag tänka på en rolig slogan som borde passa maratonlöpare: Det är inte de två första milen som är jobbiga – det är de sista fyra…

Nu var det ju bara dubbelt så långt kvar men samtidigt började kroppen säga ifrån på ett annat sätt. Nu var det inte bara fötterna och höfterna som ömmade, även knäna och låren började uttrycka sitt missnöje. Framför allt höfterna gjorde duktigt ont.

Jag började nu också bli kissnödig. Tydligen så svettades jag inte så mycket för jag drack åtminstonde en mugg vatten vid varje 1,6-kilometer (varje mile). Men gatorna var ju kantade med folk och det fanns ingenstans att bara slinka in. De bajamajor som stod uppställda vid vätskekontrollerna var främst ägnade åt de kvinnliga deltagarna. Framför varje bajamaja stod fem-sex kvinnor och joggade på stället, och jag ville ju helst undvika att stanna till.

De tre kilometrarna inne i Queens ägnade jag åt att fundera ut hur jag skulle lösa kissproblemet. En sak var ju säker, när jag kom över till Manhattan skulle inte direkt åskådarna bli färre, det hade jag förstått.

Räddningen blev Queensborobron. Den bro som leder över till Manhattan från Queens. En slags Västerbron gånger två.

Här gick jag för första gången. Bron är ganska brant upp till mitten och jag bestämde mig för att spara kraft och istället för att jogga långsamt skulle jag gå fort. I uppförsbacke blir det nästan samma sak. Tror jag. I alla fall kändes det så. Jag fick sällskap upp för bron av en annan svensk löpare som hade samma taktik som jag.

En bit upp på bron började min urinblåsa att protestera allt mer. Nu fanns det snart inga alternativ. Antingen kissa i det fria eller ta de fem minuter det säkert skulle ta och vänta i kön till bajamajan.

Ungefär där Queensborobron börjar gå utför igen bestämde jag mig. Ett litet skutt upp på den metallavsats som skiljer gångbanan från biltrafiken och jag kom att stå och titta ner i ett hål, rakt ner i vattnet, 40 meter ner. Hålet var tillräckligt stort för att jag skulle ha kunnat glida ner i det och fritt fallit rakt ner i vattnet. Men med skakiga ben, trötta av utmattning och smärta, var det inget jag tänkte på. Här skulle det kissas.

Efter uträttat behov var det bara att börja springa igen. Det kändes lite stelt efter att ha gått en stund och så det ofrivilliga stoppet. Men stelheten gav snart med sig och när jag via den skarpa vänsterkurvan kom ut på första avenyn förstod jag vad de som sprungit förr menade när de sa att det var här som man fick den största upplevelsen.

  • Woaw!

Den breda gatan, som en startbana på en flygplats, var full av löpare. Trottoarerna på bägge sidorna var proppfulla av människor och det var tur att det fanns staket som höll dom tillbaka, för här var det tryck! Överallt stod det folk som hejade fram oss löpare.

  • Go Jimmy!
  • Come on Pam!
  • You´re all the winners!
  • You can do it!

Överallt stod folk och höll upp handskrivna plakat där det stod namn på.

Det här var vad jag kallar folkfest.

Första avenyn var lite som fjärde avenyn i Brooklyn. En väldigt lång raksträcka där man såg väldigt långt. Psykiskt lite småjobbigt.

Dessutom hade jag här de numrerade gatorna som hela tiden påminde mig om hur långt det var kvar. Jag kom in på första avenyn vid 59:e gatan och någonstans kring 130:e skulle den sluta. Det gick inte att undvika att då och då snegla på gatskyltarna för att se hur långt jag hade kommit.

Men publiken var otrolig och som löpare formligen bars man fram.

Någonstans strax innan 70:e gatan stod svenskgänget. Några svenska flaggor och så lite hejjarop. Någon ropade och undrade hur det kändes och jag vill minnas att jag gjorde tummen upp.

Min kropp hade nu börjar värka duktigt. Nu var det korsryggen och axlarna som grinade lite extra, och så benen och höfterna såklart. Det började närma sig pina, men i det här läget, med knappt en och en halv mil kvar, och ett massivt åskådarjubel, var det inte att tänka på att börja gå eller stanna upp för att vila.

Huvudet åkte upp och jag blickade framåt. ”Kom igen, kom igen” mumlade jag för mig själv.

Det höll någon kilometer.

Då började magen göra mig påmind om att den inte fått så mycket i sig. Jag fick en akut hungerskänsla. Orken tog bara helt slut och benen kändes som bly. Det började göra lite ont i huvudet och jag fick frossa. Det snurrade till och jag såg svarta moln. Snudd på panik.

Jag slutade springa och började gå.

I slutet av första avenyn kom räddningen. En station med någon slags energikräm från Power bar. Jag slet åt mig tre stycken och drog i mig dom i rask följd.

Det funkade.

Efter att ha sköljt ner dom med en mugg energidryck och en mugg vatten var det bara att börja se fram mot den sista milen.

Jag passerade bron över till Bronx och 30-kilometerspasseringen på 4.06. Ungefär 15 minuter efter tidsschemat. Nu skulle det bli svårt att nå målet att komma in under fem timmar.

Men just där, i Bronx, fick jag en härlig lyckokänsla av att jag skulle klara av det.

Jag skulle banne i mig klara av att ta mig runt New York maraton. Det var en otrolig tanke och det fick mig att le för mig själv.

Nu spelade det ingen roll ifall jag fick kramp eller vrickade foten. En mil skulle jag kunna klara av på ren vilja och maxtiden på maran var ju 10 timmar. Det här skulle greja sig.

Jag lämnade Bronx och möttes av en gospelkör på en kyrktrappa inne i Harlem. Några ungar stod längs med gatan och delade ut apelsinklyftor. Jag greppade en och fick i mig lite mer energi. Nu var det bara att kämpa på. Sex kilometer kvar. Bara att komma igen. Inte ge upp.

Jag varvade löpningen med att gå, och för varje gång jag började springa efter att jag gått var det som om benen skulle gå av, så stel var jag. Det kändes som om jag fyllt benen med sand. Känseln i fötterna var sedan lång tid borta och det som gjorde mest ont var axlarna och ryggen. För varje steg så högg det tag i skuldrorna och skickade pilar av smärta igenom kroppen. En annan läskig sak var att mina händer svullnade upp. Fingrarna fick säkert dubbla storleken och jag undrar än idag vad detta berodde på.

När jag äntligen fick se Central parks gröna träd och sprang längs med femte avenyn började jag se målet. Jag byggde upp bilder inom mig hur jag passerade mållinjen och jag fantiserade om vart jag skulle hänga medaljen hemma. En liten huvudräkning där jag räknade om miles till kilometer gav dock för handen att det var lite mer än 5 kilometer kvar. En halvmil!

  • Herregud, tar den här banan aldrig slut?

En ung tjej stod med ett plakat där det stod ”Come on Dad” med stora bokstäver och under det stod det ”and all other Dads too”.

Då fick jag nästan tårar i ögonen och tänkte på min sex månader gamla dotter Fanny. Hon skulle minsann inte komma till dagis i framtiden och få höra att hennes pappa bröt New York Maraton. Nä, här skulle vi minsann inte födas in i någon looserfamilj.

Det gav kraft.

Jag bet ihop och försökte bara tänka positiva tankar. ” Sista fem nu” och ”Det här är lätt”.

Strax innan 24 milesmarkeringen (cirka 4 mil) sa kroppen stopp.

Stopp! Stanna! Det här går inte.

Det var inne i central park, på en av dess backiga vägar, som kroppen ville ha en liten diskussion med mig. Benen och framförallt ryggen sa bestämt nej. Smärtan var för mycket, det här går inte. Mitt huvud trodde inte sina öron. Nu? När målet ligger runt hörnet och det är max en kvarts löpning kvar? Här var det inte upplagt för några kompremisser. Huvudet bevisade att det är starkare än resten av kroppen och på ett sätt som jag så här i efterhand inte kan förklara så lyckades jag förflytta mig framåt. Perioden mellan 24 miles och 26 miles är väldigt luddiga. Jag minns inte om jag gick eller om jag sprang. Smärtan i kroppen då var helt enorm.

När jag såg skylten som talade om att det nu bara var 800 meter kvar till målet tittade jag på klockan. Den började närma sig 5.30. Jag bestämde mig då för att försöka komma under 5.30. men kunde man spurta i ett maraton?

Plötsligt dök den bara upp, efter en svag vänsterkurva och lite nedför såg jag den oranga och blåa ställningen. Målet! Det fanns tre målfållor och huvudet sade mitten, mitten, men benen var för trötta. Det fick bli den vänstra. De sista meterna ökade jag farten och när jag passerade mållinjen var det som om tre ton vikt bara föll av mig. En helt obeskrivbar känsla. Jag var i mål. Jag hade klarat det. Otroligt.

Efter loppet haltade jag hemåt, med medaljen dinglandes runt halsen, och några timmar senare kräktes jag på hotellrummet. Jag höll också på att svimma och resten av kvällen var jag kallsvettig och förmodligen rätt blek om nosen. Men jag var nöjd. Och framför allt stolt.

Och ja, jag slog den 93-åriga Fauja Singh med nästan två timmar.

dscn6374