Vad lite det krävs för att göra lite PR. Som förra helgen när vi cruisade stans gator i vår polisbuss. Vi hade en tidpunkt att passa och 30 minuter att slå ihjäl till dess. Tid då vi egentligen bara hade svarat på jobb som statskupp eller dödligt våld.

Så vad gör vi, jo vi åker till Kungsträdgården där det alltid är någon sorts aktivitet på helgerna.

Och så även den här helgen (förra). Svenska olympiska kommittén hade en dag då man (barn) fick prova på olika olympiska grenar, curling, ishockey  och skidskytte, bland annat.

Och i polisbussen utbrister jag. TÄVLING!!!

Och så utmanade jag grabbarna på skyttetävling. Till åskådarnas förtjusning. Det ingick lite joggning runt polisbussen också för att få upp flåsat. Sen sköt vi.

Och vem vann?

”Host host”

Gammal är äldst!

Jag får ofta, till och med väldigt ofta, frågan om varför jag fortfarande jobbar kvar som polis. Det är dåligt betalt, obekväma arbetstider, en ledning som kanske inte riktigt är med på banan och massor av folk som har åsikter, inte sällan negativa.

Tja, det är en intressant fråga. Men jag tror man kan ställa den till alla som varit på en och samma arbetsplats i 25 år.

Varför?

Till att börja med är polisarbetet väldigt varierande. Man vet sällan vad man skall göra den där dagen, när man sätter sig i sin polisbil och rullar ut från polisstationen. Det är väl en av orsakerna – variationen. Man tröttnar liksom inte på uppgiften.

Sen , visst, att hämta sin 84:e snatter på Åhlens på lika många dagar kanske inte är så vidare upplyftande, men ändå. Och att stå och ha en trafikkontroll i tre minus och snöstorm, inte heller så jättekul. Eller alla nerspydda som skall tas om hand, missbrukare som får psykoser, ungdomar som studsar påtända och vill slåss, knivar, skjutvapen, kicksparkar, spottar, slag.

”Snutjävel!”

Men det är de där små guldkornen man lever för, när man får gripa en riktigt ful fisk, kanske efter en liten språngmarch, eller när man får återlämna den där väskan som rycktes ur damens arm. Få se glädjen ersätta tårarna.

Eller – faktiskt – dagisbarnen som storögt tittar och vinkar. (Och vi vinkar tillbaka, till fröken…)

En annan anledning att jag är kvar är också arbetskamraterna. Det finns såklart jobbiga typer inom polisen också, men generellt är det ofta ganska sköna killar och tjejer, med sunda värderingar och bra humor. Och även cheferna – på den nivån där de har kontakt med oss ”dödliga” – är ofta bra inom polisen. Duktiga och gedigna.

Det är en bra stämning inom ”kåren”.

Sen lönen, ja, det ÄR ju ett skämt. Jag har till exempel fått 8 000 i löneförhöjning på 16 år. Alltså i snitt 500 kronor i månaden per år. Not so fett. Och att en ny polis i dag får 25 000, jämfört med till exempel en lärare som inte sällan landar mellan 29 och 32 000 i månaden (i Stockholm).

Men, men, det där löser sig nog. Sverige är ju ett rikt land, så vi borde  ju kunna betala våra poliser, brandmän och sjuksköterskor den lön de är värda…

Oj, nu blev jag nästan bitter igen… haha!

Nä, jag gillar mitt yrke och ska nog ge det ett par år till.