Category Archives: Polis

Gilla läget

IMG_4333

Jag skrev en liten text på Facebook, om varför det är som det är med förhållandet mellan oss poliser och vår högsta chef. Och av vikten att ta det för vad det är – att gilla läget – och nu börja jobba med dom förutsättningar vi har.

Över 5000 har delat texten, vilket är enormt stort. Den har nått 1.5 miljoner användare.

Det plockades även upp av Expressen – länk HÄR.

 

FullSizeRender-2

 

Okej, Dan Eliason är här för att stanna. Regeringen har sagt sitt och Ygeman har bestämt vad som gäller. Som den polis och statsanställd jag är suckar jag förstås lite, men jag gör ändå som jag har fått lära mig inom polisen – jag gillar läget.
Jag hade som ny polis i början av 90-talet en fantastisk chef. Han var Gotlänning och hade varit i yttre tjänst i hela sin karriär. Han var kanske inte den mest kunniga polis, men han hade det där drivet och glöden som en snut i yttre tjänst ska ha. När det smällde till ville han vara först fram. Han var en klassisk busjägare.
Han var även ödmjuk, han visste om sina juridiska brister och han brukade ofta lite skämtsamt säga att det var bättre att de unga poliserna skrev anmälan, det var de som behövde öva och bli bättre. På så sätt tror jag inte han skrev någon anmälan under de 20 år jag kände honom.
Jag gjorde några dumheter när jag var ny och oerfaren polis, jag var lite för het på gröten och tog i för mycket. Jag klev in i den så kallade gråzonen. Idag har jag förstått att det berodde på att jag vill vara som de andra, som jag trodde de andra var. Det var ju ändå den beryktade Norrmalmspolisen jag jobbade på.
Men min chef tog mig några gånger i örat. Han förklarade att en riktig polis alltid dansar öga mot öga, att han väntar till den andra bjuder upp. Med andra ord, vi sysslade inte med tjyvsmällar. Vi möter som vi själva blir bemötta.
”Du ska kunna se busen i ögonen vid rättegången”, förklarade han.
Den här chefen fick inte sällan höra skitsnack bakom ryggen på oss poliser, dels från allmänheten men också från andra kollegor, andra chefer, andra som tyckte att vi i A-turen (vårt arbetslag) betedde oss underligt. Att vi hade konstiga ritualer, att vi reste oss upp på utsättningarna när befälet klev in, att vi hade krav om putsade kängor, att vi alltid fick köpa tårta till övriga i arbetslaget om vi kom för sent, eller vid krock av polisbil. Lite såna grejer.
Men han stod alltid upp för oss. Alltid. Han backade inte en millimeter, han försvarade oss till hundra procent.
Utåt alltså.
Men inom gruppen kunde han ta ifrån tårna. Han kunde skälla ut en så att man trodde att man var sex år igen och stod där framför mormor. Han läxade upp vem det än var. Under hans befäl skulle det vara ordning. Han hade nolltolerans mot dumheter.
Han var en bra chef och ledare. En sådan man jobbade lite extra för.
Dan Eliason är den svenska polisens chef. Och jag tror att en anledning till att han inte har mer än några få procent inom kåren som stöttar honom beror på att han inte är vår chef. Han står inte längst fram och pekar mot Rosenbad, pekar mot Ygeman och tar täten i den strid mot politikerna som den svenska polisen just nu behöver.
Han står inte på barrikaderna som vår ledare.
Hade han klivit upp på Ygemans kontor, slagit näven i bordet och sagt att nu jäklar får du hosta upp mer pengar! Då hade han fått med sig polissverige. Hade han i morgonsofforna suttit och sagt att han stöttar sina poliser i deras frustration över dåliga löner och dåliga arbetsvillkor och att det nu var upp till regeringen att leverera – då hade han blivit hyllad.
Ett par månader efter att Dan Eliason blev Rikspolischef var han och hälsade på hos min enhet. Han pratade inför ett trettiotal konstaplar om vem han var och lite annat som vi inte var intresserad av. Det enda vi ville få svar på var: hur blir det med polisens lön?
Han fick även den frågan av en modig polis. Och svaret blev: ”ni poliser ska inte sträva efter att vara löneledande, ni ska vara glada att andra funktioner i samhället får mer lön, för det drar med även er sedan”.
Han sa verkligen så. Och detta samtidigt som han själv var den löneledande myndighetschefen i landet.
Någonstans där började jag inse att det här inte var den kapten som polisen behövde som befäl på den skuta som just skulle sjösättas, den nya organisationen. Han var inte den typen som ställde sig i ledet med poliser och tog fighten mot byråkratin. Han var inte den chef som var en av oss. Han var ingen snut.
Han var tvärtom.
Där har vi nog också förklaringen till att det nu kommer bli två tunga år till valet 2018, då vi oavsett utgång kommer få en ny Rikspolischef. Två år av spänt förhållande mellan oss på fältet och de i ledningens korridor. Två år av sämre utredningsresultat och färre poliser på gator och torg. Två år där våldet i förorterna kommer bli vardagsmat, skjutningar, dödande, upplopp och där utsatta ungdomar kommer allt mer dras in i kriminalitet. Två år som kommer bli väldigt, väldigt svåra att hämta hem. Jag tror helt ärligt inte vi någonsin kommer göra det.
Men – nu är det vad det är. Att chefen bestämmer. Precis som han ska göra.
Och för oss poliser är kanske det bästa vi kan göra att bara ställa oss i ledet och börja gilla läget. Vi får arbeta bäst vi kan utifrån de resurser vi har, och med avsaknad av en ledare, som vi så väl hade behövt.
Vi får gilla läget.

Länk till Facebook: HÄR

Hur man når 2,3 miljoner människor…

img_9852

 

Jag skrev en text för några veckor sedan, om poliskrisen och om hur jag tycker att det görs för lite för att Sverige ska ha en fungerande poliskår, en motiverad poliskår och en nöjd poliskår.

Texten la jag upp på min officiella Facebook-sida och tanken var väl mer att de närmast sörjande skulle läsa den.

En vecka senare hade den nått över 2,3 miljoner användare och 600 000 hade läst texten. 1.600 hade kommenterat och närmare 42 000 hade gillat.

Hur det gick till? Förmodligen för att 22 000 delade texten och att de flesta stora tidningar och nätsajter skrev om den.

Jag fick ett hundratal sms, mail och meddelanden från kollegor som gjorde tummen upp. Så uppenbart var det fler som höll med mig.

Här har ni texten i sin helhet, ni som inte redan läst den:

 

Jag vet poliser som är starka, modiga, orädda och inte skulle tveka en sekund att kasta sig in i en situation där de skulle riskera att åka på stryk, eller kanske till och med ännu värre. De vet vad jobbet innebär, och de vet att fara är en del av det. De här poliserna har stått i tunnelbanevagnar fulla av gapiga fotbollssupportrar, de har stått längst fram vid kravallstaket och blivit både spottade och slagna på. De har kört i 200 kilometer i timmen på hala vägar, för att hinna förhindra brott och de har brottats med psykopater.

     De är – vad jag kallar – riktiga snutar. De som jobbar på gatan, dag som natt, helger, övertid, när alla andra sover eller har semester. De är de killar och tjejer som allmänheten önskar ska komma till deras undsättning när skiten träffat fläkten, för att använda det uttrycket.

     Det är dom som hjälper dig och mig.

     Men, nu är det flera av dom som börjar tappa gnistan och motivationen. Det är inte kul längre, säger dom. Något har ändrats. Viljan att ”gripa bus” har försvunnit.

     ”Jag vill inte riskera att komma hem till min dotter med halva ansiktet bortbränt”, säger en av dom.

     ”Jag tjänar 25 000 kronor i månaden. Varför ska jag riskera att få mina tänder utslagna av en sten”, säger en annan.

     Det är många som undrar vad det är polisen gnäller på i alla debattartiklar, tweets och inlägg på sociala medier.

     Jo, vi gnäller på situationen. Vi gnäller på att poliser har för dålig lön. Vi gnäller på att vi inte kan göra vårat jobb ordentligt. Vi gnäller på att ingen lyssnar på oss.

     Vi gnäller för att vi vill kunna göra ett bra jobb.

     Vi gnäller för att vi bryr oss.

     Vi vill se en fungerande polis. Vi har valt det här yrket för att vi vill göra vad vi kan så att tjejer ska kunna gå på konsert utan att bli tafsad på, att unga män ska kunna gå på bio utan att bli rånade av andra unga män, där knarklangare inte ska kunna sälja hasch till tolvåringar ostraffat och där pedofiler, våldtäktsmän och mördare inte ska kunna härja utan att någon försöker stoppa dom.

     Vi vill göra en skillnad.

   De allra flesta poliser valde yrket just därför, för att de ville vara den där personen som kommer när någon ropar på hjälp, eller i bästa fall vara på plats innan ropet kommer.

   Idag fungerar inte det där, vi känner oss överkörda – av de som styr, av de som bestämmer och av de som har som uppgift att leda oss.

   Det är därför vi gnäller, det är därför vi tjatar, det är därför vi inte längre kniper igen, trots att vissa chefer gör allt de kan för att tona ner klagomålen, be oss ha tålamod – ”vänta och se.”

   ”Allt kommer ordna sig”, säger en chef.

   ”Ge det bara lite tid”, säger en annan.

     Jag är ledsen, polischefer, men en myndighet som polisens måste funka dag ett, det går inte att låta kriminella element ta över område efter område i våra förorter, medan polisen ”organiserar sig”. Det är mark vi aldrig kommer kunna ta tillbaka, aldrig – det är förlorad mark.

Och till de politiker som är ansvariga – varför väljer ni att bara lyssna på cheferna, som tjänar miljoner om året utan att ens komma i närheten av den verksamhet som de styr över, varför lyssnar ni inte på de tusentals poliser som varje dag, med dålig lön och urusla arbetsförhållanden, sliter med att se till att det här samhället inte helt kollapsar?

   Varför lyssnar ni inte? Verkligheten kanske inte passar in med den budget som gäller, men då får man väl ändra på budgeten. Jag är ledsen, men det kommer kosta bra mycket mer i det långa loppet med en dåligt rustad och dåligt motiverad polis, än ifall det skulle satsas rejält på den.

   Tänk inte ett år framåt – tänk tio år frammåt.

   Snälla politiker – om vi inte får en ändring nu, idag, inte nästa vecka – idag, kommer det gå riktigt, riktigt åt helvete, och i historieböckerna kommer det vara era namn som våra barn och barnbarn kommer läsa om.

   Vill ni det?

     Visa att även ni har tagit ert jobb av en orsak, att ni också vill göra skillnad, att ni också brinner för att det här samhället ska bli en bättre plats.

     För i helvete – på ren svenska – öppna ögonen och inse att vi är på väg mot ett stup, och det rullar fortare och fortare för var dag. Om inte ni ser det här, lyssna i alla fall på de som gör det.

     Stoppa det här nu innan det är för sent.

Sol och fotboll

13130857_10154290446846454_5083875600942965717_o

 

Jag har ju den förmånen att ha AIK:s träningsanläggning inom mitt distrikt. I går tränade de och det var öppen för allmänheten. Passade på att åka förbi och titta lite. Och lyckades träffa på två av mina favoriter.

Den nya, unga, talangfulla Alexander Isak och gamla rutinerade Stefan Izhizaki.

 

IMG_7295

 

IMG_7305