All posts by Martin

Mot Riksdagen!

Varför vill jag till riksdagen? Varför vill jag kasta mig in i politiken?
Svaret är att jag vill förändra, förbättra, försöka göra en skillnad.

      Jag har länge försökt höras och synas i sammanhang där jag kan få min röst hörd när det gäller polisfrågorna. Jag har skrivit debattartiklar, inlägg på Facebook och suttit i morgonsoffor. Jag har varit aktiv på sociala medier och hållit föreläsningar.
      Jag brinner verkligen för att vi i Sverige skall ha en bra, professionell och väl fungerande poliskår. Vi ska vara bäst i världen på brottsbekämpning.
     Jag känner inte riktigt att det jobb jag gjort hitintills har givit de resultat jag vill. Även fast jag ofta får positiv resons på det jag säger eller skriver, inte minst från kollegor, så vill jag att det skall ”hända” något. Jag vill se en mer synlig förändring.

     Jag kan skriva ett inlägg på Facebook och det når två och en halv miljon användare, delas 25 000 gånger och gillas av över 45 000 personer.
      Men det ger ingen effekt. Även fast jag vet att det lästas av såväl justitieministern som andra höga politiker så nå det inte fram det jag vill säga.
     Därför bestämde jag mig i våras att jag skulle ge politiken ett försök. Jag bestämde mig för att försöka kandidera till riksdagen.

     Och valet av parti var inte svårt. Liberalerna hade – tyckte jag – varit det parti som mest tog poliskrisen på allvar. Liberalerna var det parti som gång på gång tog debatter i riksdagen och som lade fram lagförslag och belyste hur illa det var ställt. Det var uppenbart att det var ett parti som ville förändra.

     Jag kom i kontakt med flera av politikerna i partiet och fick en bra känsla. Visst, politiker, med allt vad det innebär, men ändå genuin på något sätt. Och de hade glöd. Och det är viktigt.   
     Man måste våga tro på det man vill och man måste vilja det man tror på.
     Jag tror på att Sverige kan få världens bästa polis, att vi kan få det här samhället att bli tryggare och säkrare. Att brottsbekämpning blir något vi alla ställer oss bakom, att det det goda viner över det onda.
     Det ska vara jobbigt att vara kriminell i Sverige. Brott ska inte löna sig.
     Det är det som jag vill jobba med, det är det som jag vill ge ett försök att få till.
     Det skall vara tryggt att bo i Sverige!

Därför kandiderar jag till riksdagen.

Gilla läget

IMG_4333

Jag skrev en liten text på Facebook, om varför det är som det är med förhållandet mellan oss poliser och vår högsta chef. Och av vikten att ta det för vad det är – att gilla läget – och nu börja jobba med dom förutsättningar vi har.

Över 5000 har delat texten, vilket är enormt stort. Den har nått 1.5 miljoner användare.

Det plockades även upp av Expressen – länk HÄR.

 

FullSizeRender-2

 

Okej, Dan Eliason är här för att stanna. Regeringen har sagt sitt och Ygeman har bestämt vad som gäller. Som den polis och statsanställd jag är suckar jag förstås lite, men jag gör ändå som jag har fått lära mig inom polisen – jag gillar läget.
Jag hade som ny polis i början av 90-talet en fantastisk chef. Han var Gotlänning och hade varit i yttre tjänst i hela sin karriär. Han var kanske inte den mest kunniga polis, men han hade det där drivet och glöden som en snut i yttre tjänst ska ha. När det smällde till ville han vara först fram. Han var en klassisk busjägare.
Han var även ödmjuk, han visste om sina juridiska brister och han brukade ofta lite skämtsamt säga att det var bättre att de unga poliserna skrev anmälan, det var de som behövde öva och bli bättre. På så sätt tror jag inte han skrev någon anmälan under de 20 år jag kände honom.
Jag gjorde några dumheter när jag var ny och oerfaren polis, jag var lite för het på gröten och tog i för mycket. Jag klev in i den så kallade gråzonen. Idag har jag förstått att det berodde på att jag vill vara som de andra, som jag trodde de andra var. Det var ju ändå den beryktade Norrmalmspolisen jag jobbade på.
Men min chef tog mig några gånger i örat. Han förklarade att en riktig polis alltid dansar öga mot öga, att han väntar till den andra bjuder upp. Med andra ord, vi sysslade inte med tjyvsmällar. Vi möter som vi själva blir bemötta.
”Du ska kunna se busen i ögonen vid rättegången”, förklarade han.
Den här chefen fick inte sällan höra skitsnack bakom ryggen på oss poliser, dels från allmänheten men också från andra kollegor, andra chefer, andra som tyckte att vi i A-turen (vårt arbetslag) betedde oss underligt. Att vi hade konstiga ritualer, att vi reste oss upp på utsättningarna när befälet klev in, att vi hade krav om putsade kängor, att vi alltid fick köpa tårta till övriga i arbetslaget om vi kom för sent, eller vid krock av polisbil. Lite såna grejer.
Men han stod alltid upp för oss. Alltid. Han backade inte en millimeter, han försvarade oss till hundra procent.
Utåt alltså.
Men inom gruppen kunde han ta ifrån tårna. Han kunde skälla ut en så att man trodde att man var sex år igen och stod där framför mormor. Han läxade upp vem det än var. Under hans befäl skulle det vara ordning. Han hade nolltolerans mot dumheter.
Han var en bra chef och ledare. En sådan man jobbade lite extra för.
Dan Eliason är den svenska polisens chef. Och jag tror att en anledning till att han inte har mer än några få procent inom kåren som stöttar honom beror på att han inte är vår chef. Han står inte längst fram och pekar mot Rosenbad, pekar mot Ygeman och tar täten i den strid mot politikerna som den svenska polisen just nu behöver.
Han står inte på barrikaderna som vår ledare.
Hade han klivit upp på Ygemans kontor, slagit näven i bordet och sagt att nu jäklar får du hosta upp mer pengar! Då hade han fått med sig polissverige. Hade han i morgonsofforna suttit och sagt att han stöttar sina poliser i deras frustration över dåliga löner och dåliga arbetsvillkor och att det nu var upp till regeringen att leverera – då hade han blivit hyllad.
Ett par månader efter att Dan Eliason blev Rikspolischef var han och hälsade på hos min enhet. Han pratade inför ett trettiotal konstaplar om vem han var och lite annat som vi inte var intresserad av. Det enda vi ville få svar på var: hur blir det med polisens lön?
Han fick även den frågan av en modig polis. Och svaret blev: ”ni poliser ska inte sträva efter att vara löneledande, ni ska vara glada att andra funktioner i samhället får mer lön, för det drar med även er sedan”.
Han sa verkligen så. Och detta samtidigt som han själv var den löneledande myndighetschefen i landet.
Någonstans där började jag inse att det här inte var den kapten som polisen behövde som befäl på den skuta som just skulle sjösättas, den nya organisationen. Han var inte den typen som ställde sig i ledet med poliser och tog fighten mot byråkratin. Han var inte den chef som var en av oss. Han var ingen snut.
Han var tvärtom.
Där har vi nog också förklaringen till att det nu kommer bli två tunga år till valet 2018, då vi oavsett utgång kommer få en ny Rikspolischef. Två år av spänt förhållande mellan oss på fältet och de i ledningens korridor. Två år av sämre utredningsresultat och färre poliser på gator och torg. Två år där våldet i förorterna kommer bli vardagsmat, skjutningar, dödande, upplopp och där utsatta ungdomar kommer allt mer dras in i kriminalitet. Två år som kommer bli väldigt, väldigt svåra att hämta hem. Jag tror helt ärligt inte vi någonsin kommer göra det.
Men – nu är det vad det är. Att chefen bestämmer. Precis som han ska göra.
Och för oss poliser är kanske det bästa vi kan göra att bara ställa oss i ledet och börja gilla läget. Vi får arbeta bäst vi kan utifrån de resurser vi har, och med avsaknad av en ledare, som vi så väl hade behövt.
Vi får gilla läget.

Länk till Facebook: HÄR

Lifesum – min hjälp

img_1939

 

Nytt år och för många nya löften. Kanske samma som förra året vid den här tiden, och kanske samma som året före det – vid den här tidpunkten.

”Jag ska börja träna och äta nyttigare.”

Visst har vi alla någon i vår omgivning som sagt så, och kanske har vi sagt det själva.

Jag sa de där orden förra året, men inte som nyårslöfte utan som ett vårlöfte. Jag skulle börja springa och äta nyttigare. Och nyttigare för mig är mer frukt och grönt.

Just det där med kosten har jag haft svårt med, och till en del beror det på att jag faktiskt inte vet hur jag ska äta.

Men, jag testade appen Lifesum för ett halvår sedan och det var mycket som var bra med den, men en sak jag gillade var att jag fick recept på olika nyttiga rätter som passade mig, och jag fick veta vad de olika ingredienserna innehöll.

Just det här är jäkligt bra med appen och går du i funderingar om att ändra ditt liv när det kommer till kost,  är den absolut värt ett försök.

Du hittar appen: HÄR

Läsa mer – gör det här: LIFESUM

Inlägget i samarbete med Lifesum.