Vi gick till Skogskyrkogården för att leta Pokemon idag. Värdelöst, fanns knappt några alls och gymet där sög. Allt enligt sjuåringen.

Men jag tog med kameran, och här kommer sjutton bilder därifrån.

Förr i världen fanns det ett sätt för knäppskallar att kommunicera med omvärlden – det var antingen att går runt på gatorna och skrika ut sitt budskap, vilket sällan gav särskilt många lyssnare, snarare kom väll polisen och bad vederbörande att tysta ner sig.

Ett annat sätt var att använda sig av tavlor som på bilden här ovan – anslagstavlor.
Knäppskallen satt hemma och skrev ner sitt budskap, tankar eller rena konsperationsteorier  och sedan satte han eller hon upp lappen på tavlan.

Inte sällan var det här ett A4 med små, små bokstäver och långa, långa meningar. Mycket text. Inte sällan helt osammanhängande och extremt svårt att få ihop till ett vettigt budskap.

Men för knappskallen var det ett sätt att tillfredställa sin sjuka hjärna, folk skulle ju läsa vad han/hon skrev.

Idag finns internet och alla knäppskallar där ute skakar av tillfredsställelse över att kunna nå ut till så många.

Antar att det är lite av baksidan med internet…

Jag testade att inte raka mig på två veckor, vilket renderade i lite skägg. Kan väl inte direkt säga att jag trivdes i det, kliade och såg bara för jävligt ut. La på tio år utseendemässigt också.

Nä, så jag rakade av det. Sparade mustaschen för att se hur det skulle se ut.

och samma sak där – för jäkligt. Det är faktiskt väldigt få människor som passar i mustasch, men de som gör det – gör det väldigt bra.

Så numera ser jag ut som vanligt, det vill säga fyra -fem dagar skäggstubb. Kör med trimmet varannan dag. Har haft det så i 20 år och trivs.