Jag skrev en text för några veckor sedan, om poliskrisen och om hur jag tycker att det görs för lite för att Sverige ska ha en fungerande poliskår, en motiverad poliskår och en nöjd poliskår.

Texten la jag upp på min officiella Facebook-sida och tanken var väl mer att de närmast sörjande skulle läsa den.

En vecka senare hade den nått över 2,3 miljoner användare och 600 000 hade läst texten. 1.600 hade kommenterat och närmare 42 000 hade gillat.

Hur det gick till? Förmodligen för att 22 000 delade texten och att de flesta stora tidningar och nätsajter skrev om den.

Jag fick ett hundratal sms, mail och meddelanden från kollegor som gjorde tummen upp. Så uppenbart var det fler som höll med mig.

Här har ni texten i sin helhet, ni som inte redan läst den:

Jag vet poliser som är starka, modiga, orädda och inte skulle tveka en sekund att kasta sig in i en situation där de skulle riskera att åka på stryk, eller kanske till och med ännu värre. De vet vad jobbet innebär, och de vet att fara är en del av det. De här poliserna har stått i tunnelbanevagnar fulla av gapiga fotbollssupportrar, de har stått längst fram vid kravallstaket och blivit både spottade och slagna på. De har kört i 200 kilometer i timmen på hala vägar, för att hinna förhindra brott och de har brottats med psykopater.

     De är – vad jag kallar – riktiga snutar. De som jobbar på gatan, dag som natt, helger, övertid, när alla andra sover eller har semester. De är de killar och tjejer som allmänheten önskar ska komma till deras undsättning när skiten träffat fläkten, för att använda det uttrycket.

     Det är dom som hjälper dig och mig.

     Men, nu är det flera av dom som börjar tappa gnistan och motivationen. Det är inte kul längre, säger dom. Något har ändrats. Viljan att ”gripa bus” har försvunnit.

     ”Jag vill inte riskera att komma hem till min dotter med halva ansiktet bortbränt”, säger en av dom.

     ”Jag tjänar 25 000 kronor i månaden. Varför ska jag riskera att få mina tänder utslagna av en sten”, säger en annan.

     Det är många som undrar vad det är polisen gnäller på i alla debattartiklar, tweets och inlägg på sociala medier.

     Jo, vi gnäller på situationen. Vi gnäller på att poliser har för dålig lön. Vi gnäller på att vi inte kan göra vårat jobb ordentligt. Vi gnäller på att ingen lyssnar på oss.

     Vi gnäller för att vi vill kunna göra ett bra jobb.

     Vi gnäller för att vi bryr oss.

     Vi vill se en fungerande polis. Vi har valt det här yrket för att vi vill göra vad vi kan så att tjejer ska kunna gå på konsert utan att bli tafsad på, att unga män ska kunna gå på bio utan att bli rånade av andra unga män, där knarklangare inte ska kunna sälja hasch till tolvåringar ostraffat och där pedofiler, våldtäktsmän och mördare inte ska kunna härja utan att någon försöker stoppa dom.

     Vi vill göra en skillnad.

   De allra flesta poliser valde yrket just därför, för att de ville vara den där personen som kommer när någon ropar på hjälp, eller i bästa fall vara på plats innan ropet kommer.

   Idag fungerar inte det där, vi känner oss överkörda – av de som styr, av de som bestämmer och av de som har som uppgift att leda oss.

   Det är därför vi gnäller, det är därför vi tjatar, det är därför vi inte längre kniper igen, trots att vissa chefer gör allt de kan för att tona ner klagomålen, be oss ha tålamod – ”vänta och se.”

   ”Allt kommer ordna sig”, säger en chef.

   ”Ge det bara lite tid”, säger en annan.

     Jag är ledsen, polischefer, men en myndighet som polisens måste funka dag ett, det går inte att låta kriminella element ta över område efter område i våra förorter, medan polisen ”organiserar sig”. Det är mark vi aldrig kommer kunna ta tillbaka, aldrig – det är förlorad mark.

Och till de politiker som är ansvariga – varför väljer ni att bara lyssna på cheferna, som tjänar miljoner om året utan att ens komma i närheten av den verksamhet som de styr över, varför lyssnar ni inte på de tusentals poliser som varje dag, med dålig lön och urusla arbetsförhållanden, sliter med att se till att det här samhället inte helt kollapsar?

   Varför lyssnar ni inte? Verkligheten kanske inte passar in med den budget som gäller, men då får man väl ändra på budgeten. Jag är ledsen, men det kommer kosta bra mycket mer i det långa loppet med en dåligt rustad och dåligt motiverad polis, än ifall det skulle satsas rejält på den.

   Tänk inte ett år framåt – tänk tio år frammåt.

   Snälla politiker – om vi inte får en ändring nu, idag, inte nästa vecka – idag, kommer det gå riktigt, riktigt åt helvete, och i historieböckerna kommer det vara era namn som våra barn och barnbarn kommer läsa om.

   Vill ni det?

     Visa att även ni har tagit ert jobb av en orsak, att ni också vill göra skillnad, att ni också brinner för att det här samhället ska bli en bättre plats.

     För i helvete – på ren svenska – öppna ögonen och inse att vi är på väg mot ett stup, och det rullar fortare och fortare för var dag. Om inte ni ser det här, lyssna i alla fall på de som gör det.

     Stoppa det här nu innan det är för sent.